Vi satte fart mot klättringsdelen och hela tiden med världens ångest av vetskapen att vi skulle genomlida helvetet igen. Nu hade vi dock fått förnyad energi och adrenalinet pumpade efter insikten att vi faktiskt tog oss hela vägen upp. Efter 45 min kom vi tillbaka till Emil som anslöt till gruppen igen då krampen hade släppt lite.
Efter en kort paus där jag fick i mig en macka var det bara att haka fast sig i stålvajern och bege sig ner för väggen. På nåt sätt njöt jag mer av klättringen nu, dels var det lättare att klättra nerför, dels hade guiden lite koll på mig och klättrade med en bit. Man såg ju liksom inte var man kunde placera tårna för att få grepp så det var lite trixigt. Häftig känsla ändå att klättra rakt ner med ansiktet utåt och verkligen ta in höjden och utsikten, riktigt kul var det också. Mest ångest hade jag över att Alex satte fart och drog ifrån mig, jag vet inte hur många gånger jag ropade ’glöm inte säkringen/var noga med säkringen etc’. Men fram kom vi och lättnaden över att vara klar med klättringen är obeskrivlig.
Ok nu är det ju bara resten kvar. Först skulle vi ju ner för den gigantiska snöremsan. Vi sattes fast i repet igen och denna gång hamnade jag allra sist. Guiden sa att det enklaste sättet att ta sig ner är att springa (!). Eh va? Säg det där igen. Sagt och gjort, alla satte av och eftersom man satt ihop så var ju alla tvungna att hålla exakt samma tempo…det gjorde inte jag. Vilket resulterade i att jag, som var sist på repet, försökte bromsa (och förgäves skrika ’vänta lite/sakta ner’) men det går ju inte när 10 pers drar åt andra hållet, så det slutade med att jag flög med som en vante. Jag hade ingen chans, satt bara på rumpan, åkte med längs glaciären och hoppades på det bästa. Herregud vilken syn det måste ha varit.
Väl över glaciären kunde vi ta av oss sele och hjälm, jag hann med en kort toapaus, bakom en sten samt fylla vattenflaskan med iskallt källvatten och sen var det dags igen. Över det farliga stenröset men sen valde guiden en annan väg ner. De ville gå så mycket som möjligt på snö för det går snabbare. Vi knatade på tills vi kom till ett stup. Ja du läste rätt, det var som en lång svart slalombacke med djupsnö. Ok dags för säkerhetsgenomgång ’det bästa är att trycka in hälarna och försöka jogga ner för backen. Om ni hamnar på rumpan se till att vända er om på mage så ni inte fortsätter ner för berget och vad ni än gör hamna inte nergrävda i jokken’ eh ok vad fan är det tänkte jag.. avslutningsvis säger guiden ’passa på att ha lite kul nu också, vi ses där nere’ va? Vadå kul? Det finns inget kul med detta. Då ser jag Alex med det största leende hoppa efter guiden i full fart. Omg. Jag, en annan tjej i gruppen och Emil som hade börjat få kramp igen tog oss sakta neråt. Tillslut fick vi lämna Emil med den andra guiden för han kunde inte längre räta på benet, usch stackaren, sista stället i världen man vill få kramp på.
En bra stund efter de andra och ett antal nära dödenupplevelser senare anslöt vi andra till gruppen. Jag möts av en omtumlad men glad Alex med ett stort blödande sår på armbågen, det var nog tur att jag missade hans framfart i backen. Vi stannade vid ett stort vattenfall och försökte fylla på vatten. Nu var det bara drygt 1h kvar, hela tiden tänker jag, nu måste vi vara nere på fast mark, men nej, det var 45min ren plåga nedåt. Nu började kroppen kännas, knäna, höften, armarna och tårna, ajajaj. Men som ni förstår nu så tog vi oss faktiskt ner hyfsat helskinnade, sista biten var härlig, strålande sol och guiden och Alex fortsatte prata om blommor och bin (?) samt stannade till och smakade på den ena växten än den andra.
Det var underbart att få syn på Fjällstationen igen och det kom allt en tår eller två bakom solglasögonen. Vi fick kall saft att dricka, gjorde high-five med guiden sa tack och hej till gruppen och stupade i säng. Kl 07.10 hade vi börjat vår vandring och exakt 11h senare kl 18.10 var vi tillbaka.
Alex som hade gått jämsides med guiden hela dagen och glatt konverserat och skämtat fick nu en liten chock tror jag. Han hade stora blåsor under fötterna, solfrossa och ont i hela kroppen. Det var med nöd och näppe jag fick ner honom till middagen kl 19.15, där svepte han 3(!) läsk, sen gick vi raka vägen till vårat rum och somnade.
Dagen efter checkade vi ut (en dag för tidigt), vi känner oss helt enkelt klara med Kebnekaise nu. Jävligt klara tillochmed! Sen unnade vi oss en helikoptertur tillbaka till Nikkoulota, buss till flygplatsen och sen flyg hem till älskade, trygga Stockholm.
Det kommer ta ett tag att smälta det vi gick igenom och det går som sagt inte att beskriva med ord. Detta måste upplevas. Men mitt tips är att kämpa på med Västra Leden istället för att riskera livet på Östra Leden om ni också vill uppleva Sveriges Tak.
Vi är lyckliga och stolta och ångrar ingenting, livet är till för att levas! Det bästa av allt var att få dela detta med Alex.
Lämna ett svar