Natten var ok och jag somnade vid kl 23. Dock vaknade jag 2h innan väckarklockan 04.00 och var alldeles för förväntansfull (och kissnödig) för att kunna somna om. Dessutom hade jag plötsligt blivit toktäppt i näsan, det känns inte bra att dra på sig en förkylning lagom till min största fysiska prestation i livet.
Strategin för dagen är att ta timme för timme. Det kommer ta ca 10-11h tur och retur och jag kommer nog ha en tillräcklig utmaning i att bara hänga med i tempot. Jag är inte van att gå uppför.
Klockan 05 fick jag nog och gick upp och kissade. Sen inväntade jag väckarklockan 06.00 då jag väckte Alex och vi gick till frullen. Där gjorde man även iordning sina 2 matsäckar för dagen.
Sen ett sista toabesök och snöra på sig kängorna ordentligt, ta ett djupt andetag och möta upp gruppen kl 07.00. Nu kör vi!!
Gruppen bestod av 4 andra trevliga par samt 2 guider Simon och Jon.
Det började bra, vi tog platserna direkt efter guiden vilket är kul för då fick vi höra anekdoter och fakta. Han höll dessutom en privat flora-skola med Alex och det blev minsann läxförhör på vägen ner (som jag antar han failade hårt).
Det var väldigt lugnt tempo, nästan för lugnt men det skulle visa sig vara ett smart drag. Vi gick 30 min och pausade sen 5 min, och så höll det på nästan hela dagen.
Efter ett litet tag delade sig vägen och Västra Leden med röda markeringar fortsatte rakt fram. Vi hängde på vår guide åt höger, ingen skylt ingen markering, me like nu kör vi!!!
Första timmarna gick helt ok. Vädret var perfekt sol varvat med moln. Gåstavarna jag var så skeptisk till gjorde sitt jobb bra. Jag hade förväntat mig lite fina stigar upp i början men oj så fel jag hade. Vi klättrade och klättrade och klättrade, över stora stenblock och brant var det direkt. Utsikten var säkert fin jag hade varken tid, ork, lust eller mod till att se efter så särskilt ofta. Efter kanske 3h av konstant klättrande uppåt på extremt stora stenblock (även kallad Moränryggen och numera även dödens backe).
Jag frågar med skakig röst ’är det här det brantaste det blir idag?’ Guiden svarar ’ja förutom klättringen och när vi ska ner igen’, sen säger han ’nu blir det lite flackare’ åh vad skönt men nej det var bara en rökridå, vi fortsatte uppåt uppåt på de stora stenblocken.
När vi alla är helt slut säger guiden: ’nu kommer vi till en av de svåraste passagerna’ Framför oss ligger ett gigantiskt stenröse. Guiden säger ’nu tar alla sig över själva i sin egen takt, huvudsaken vi alla kommer fram’ Det visade sig att de flesta stenblocken var helt lösa så man var liksom tvungen att känna sig fram och sen hoppa och balansera på stenblocken framåt, svårt absolut men det skulle visa sig att detta var långt ifrån det svåraste idag, dock tog det väldigt mycket på krafterna. Alex var först fram såklart.
Väl framme fick vi 20 min till ’lunch’ alltså frukostmackan vi hade packat på morgonen. Men vi fick tydliga instruktioner: först kissa, sen byta om till något varmare, sen ta på sig hjälm och säkerhetssele. Om det därefter finns tid kvar kan ni ta nåt att äta. Jag slängde i mig ett äpple sen var det dags för dagens första säkerhetsgenomgång. Nu skulle vi ta oss över en gigantisk glaciär, det såg inte jätte långt ut fram till berget (som ni ser på bilderna) men det är svårt med avstånd, det skulle visa sig ta oss ca 1h att ta oss över. Eftersom det kan finnas gömda sprickor i glaciären så sattes vi ihop i rep så om en faller ner i en spricka ska de andra hålla emot. Vi pulsade på bra i snön och det var smått surrealistiskt med omgivningarna av berg på ena sidan och ett stup ner på andra sidan. Flera gånger fick jag overklighetskänsla, typ att vi är inte här på riktigt detta är bara en kuliss i nån cool Bond-film. Man fick nästan nypa sig i armen.
När vi närmade oss andra sidan tog plötsligt glaciären slut och framför oss var en gigantisk brant snöbacke följt av en lodrät bergsvägg. ’Nu kan ni se sydtoppen där uppe, det är dit vi ska’ sa guiden. Vi övriga i gruppen tittade på varandra och frågade oss ’vad menar han? Hur ska vi ta oss dit? Det är ju bara en bergsvägg’
Jag vet inte hur många gånger innan resan (sista gången även på genomgången kvällen innan) jag har frågat ’är det verkligen klättring för nybörjare helt utan förkunskaper?’ Och fått svaret ’absolut det är en kort, enklare variant av klättring.’ Vi har nämligen aldrig klättrat på berg innan i vårat liv. Vi trodde att det skulle vara typ att man höll i ett rep och gick på en fin liten rad över. Men Nej nej nej, detta visade sig inte vara klättring för nybörjare.
Innan själva klättringen tog vi oss upp för en smal och hal snösluttning. Här kände man verkligen, ett felsteg och det är Game Over.
Utmattade kom vi då fram till klättringsmomentet. Min första kommentar var ’du skojar??? Här kommer inte jag över’ Det är svårt att beskriva med ord men det var alltså en lodrät bergsvägg, med några etapper av bredare platåer. Och här sa guiden ’ni får alla hitta er egen väg upp beroende på er längd och personlighet, vi ses däruppe’ Vaaa, jag kan ju inte klättra vad är det som händer? Första gången vi ska klättra gör vi det på Sveriges högsta berg, vems idé var detta???
Ok men what to do? Vi satt åtminstone fast i en stålvajer men det var läskigt att knäppa loss och flytta sin säkerhetskrok (eller vad det heter) varje gång det kom en ny vajer. Detta gjorde vi nog 100ggr. Hursomhelst vi klättrade på och den ena passagen blev värre och svårare än den innan. Jag hade gråten i halsen men ville göra Alex stolt så jag bet ihop, och det gick ju hursomhelst inte att bryta nu. ’wow titta på utsikten’ Nej skulle inte tro det, jag som inte är ett dugg höjdrädd fick rejäl svindel här. Gruppen var stöttande (så gott de kunde alla hade ju fullt upp att själva ta sig upp). Mitt i banan fick stackars Emil (från Karlskrona) kramp i benet så vi fick försöka klättra runt honom. Ja men absolut, ge mig lite fler utmaningar, bring it on. Det var riktigt svårt att hitta bra grepp, en gång stod jag med vänstertårna på en pytte liten utbuktning ur berget, med endast vänsterhanden på vajern, satte upp högerfoten i brösthöjd och tog i för mitt liv (bokstavligen) och drog mig upp vidare. Där var det nära att jag fick kasta in handduken.
På nåt j-a sätt tog vi oss iallafall upp tillslut. Jag gissar att vi klättrade i ca 1h. Det första jag säger med skakig röst när vi kommer upp är ’eh ska vi tillbaka samma väg?’ ’Ja men det brukar vara lättare nerför men 100ggr läskigare eftersom du då klättrar med magen utåt’ åh herregud ska jag ta helikopter tillbaka…
Härifrån var det en ’lättare’ vandring över mer stenbumlingar, 45 min kvar till toppen. Stackars Emil fick sätta sig och vänta tills vi kom tillbaka för krampen släppte inte.
Härifrån ansluter man till Västra Leden resten av biten till toppen.
Väl uppe på toppen är det som en tunn snöplatå om du absolut vill nå Sveriges allra högsta punkt och det ville vi såklart. Vår guide hade fäst ett rep så vi kunde koppla in vår klätterutrustning och stå fastkopplade på toppen. Det var ren eufori att äntligen komma hela vägen upp (och ja, Alex var först upp på toppen av hela gruppen).
Dock gick det inte att njuta så mycket eftersom man helt enkelt var livrädd. Det blir en hisnande tanke att man nu befinner sig högst upp i Sverige, vi vågade knappt se oss omkring och ville snabbt ner. Min Sverige flagga jag hade släpat med mig från Tumba hela vägen till toppen gjorde iallafall succé då alla skulle fotas med den.
Det var svårt att gå ner och flera gånger tappade jag fotfästet och fick åka kana ner från toppen. Väl på lite fast mark, fortfarande på toppen så att säga, började showen. Nån frågade om jag och Alex hade hela lattjolajbanlådan med oss. Jag tog upp gummianka och flagga och började fota, Alex hade sin åsna från Jordanien som nu inte bara rest jorden runt utan även fick följa med till toppen av Keb. Och dessutom plockade Alex fram rubriks kub och började lösa den i rekordfart. De andra fick sig ett gott skratt iallafall.
Ok då var vi klara, eller? Nej visst fan nu ska vi ju ner också.
Lämna ett svar