Kanske fick jag första symptomet under hösten 2024 då jag fick ett lock i högerörat som aldrig ville ge sig, men det vet jag inte än idag om det hör ihop med tumören. Så det första symptomet vi med säkerhet vet hör till tumören kommer från början av februari 2025, smärta i armen och axeln. Jag hade dagen innan spelat squash och pingis med min son och tänkte ”oj vilken träningsvärk jag fick, är jag verkligen så otränad”. När det inte gick över på ett par veckor gick jag till företagshälsovården som snabbt konstaterade att det är musarm. Men när några veckor gått och ingenting blivit bättre, trots regelbunden sjukgymnastik, började jag fundera på om det kunde vara något annat. Under mars och april fick jag även andra problem, jag kunde plötsligt inte svälja mat längre, allt som hade bitar kom upp igen. Sedan fick jag problem med rösten, den blev succesivt sämre, och eftersom jag läser in ljudböcker på helgerna märktes det tydligt. Innan kunde jag läsa ett par timmar i sträck, men plötsligt klarade jag bara 10 minuter, sen var rösten borta.
En helg satte jag i halsen rejält, det ihop med en smärta i halsen och nästan ingen röst, fick mig att åka in till akuten (KI Huddinge). Efter 9 timmars väntetid fick jag till slut träffa en ÖNH-läkare. Han gick in med en kamera genom nästan och tittade på stämbanden och konstaterade att ”allt ser bra ut”. HÄR gjordes den första stora missen. Om denna läkare bara bett mig göra ett ljud så hade han sett att höger stämband inte rörde sig. Då hade den här historien fått en helt annan gång. I stället skickade han remiss för gastroskopi, och alla ni som har gjort detta någon gång vet vilken fruktansvärt traumatisk upplevelse det är. Den genomfördes 24 april (Haninge Sjukhus) och där konstaterades det lite lojt att ”du har eventuellt ett litet magmunsbrock” och så blev jag hemskickad med Omeprazol och uppmaningen att gå till Vårdcentralen om tabletterna inte hjälpt på en månad. När jag frågade hur detta kan höra ihop med axeln, rösten samt att jag inte kan svälja hade de inga svar att ge. Det kändes som en ren chansning från sjukvårdens sida och här kände jag starkt att det måste bero på något annat.
Som tur var fick jag tips av min nära vän Ingrid om Serafens ÖNH-mottagning i stan. Så jag skickade en egen-remiss dit och fick tid snabbt, 6 maj. Läkaren gjorde exakt samma kamera-undersökning som tidigare på akuten. Den enda skillnaden var att han bad mig prata och kunde då snabbt konstatera att höger stämband var helt förlamat. Han skickade en akutremiss till ÖNH KI Huddinge. Där konstaterades sen samma sak, förlamat stämband och svalg, dock oklart vad det kan bero på. Läkarna gav mig inga riktiga förklaringar, det kan eventuellt vara sviter av strålningen jag fick för bröstcancern och i vissa fall får man aldrig reda på anledningen. Dessa förklaringar vägrade jag acceptera och efter lite (läs mycket) tjat från min sida beställdes till slut en röntgen av huvud och hals, mest för att lugna mig kändes det som.
Ok nöjd med att i alla fall vara något på spåren kunde jag äntligen börja se framemot vårt bröllop som vi var mitt uppe i planeringen av och som skulle ske om endast ett par veckor. Idag är jag så glad och tacksam att vi inte sköt på bröllopet, för i det läget hade vi ju ingen aning om den långa, tuffa resa vi hade framför oss.
Lämna ett svar