Blä, usch och fy! Skitvecka. Jag vet att jag får vara tacksam att jag klarade mig utan biverkningar från strålningen i hela 4 veckor, men oj vilken käftsmäll det blev nu.
Plötsligt är jag obeskrivligt trött, alltså då pratar vi en trötthet jag aldrig har upplevt tidigare. När jag är ute och går så tänker jag ”om jag bara blundar lite nu så skulle jag kunna somna här, rätt upp och ner”, och jag sover ett par timmar varje dag, helt utslagen. Allt jag vill göra är att dra täcket över huvudet och sova. Väldigt olikt mig. Det krävs enorm vilja av att bara ta mig utanför dörren på min dagliga promenad, vilket nu blir viktigare än nånsin.
Dessutom har jag fått en huvudvärk som inte är av denna värld, och inga värktabletter hjälper såklart. Men den värsta biverkningen av alla är en fruktansvärt kliande hårbotten. Alltså det är obeskrivligt vad klåda kan göra med allmäntillståndet. Hela nätterna ligger jag och tänker ”klia inte, klia inte”. Det är hemskt.
Allt detta är helt normala biverkningar från strålningen, och jag får som sagt vara tacksam att jag har klarat mig så här långt. Men HUR ska jag klara detta i 3 veckor till (och troligen längre eftersom strålningen pågår ett tag även efter avslutad behandling)??? Det känns inte rimligt.
Som ljus i mörkret fick jag två fina besök i veckan. Först min fina kompis Ingrid som tog mig på en guidad tur i Uppsala och Domkyrkan, tack för att du fick ut mig en sväng. Dessutom skämde hon bort mig med att fixa mina naglar så nu känner jag mig delvis som mig själv igen, tack.
Sedan kom min syster hela vägen från Örebro och hade med sig fina presenter som lyser upp i detta mörker. Även om jag är trött och inte mitt vanliga sociala jag, så värmer det med sådana här besök där jag får en anledning att tänka på nåt annat än min sjukdom och hur dåligt jag mår, så tack.
Bara att skriva detta lilla blogginlägg tog all min energi så nu ska jag gå och dra täcket över huvudet igen. Man kan inte ligga på topp jämt.
Skriv och peppa mig gärna i kommentarerna här på bloggen, nu behöver jag det mer än nånsin.
Lämna ett svar