Sommaren började på ett fantastiskt sätt då jag den 31 maj gifte mig med mannen i mitt liv på vackra Hasslö, omgiven av våra fyra vuxna barn. Livet kändes på topp, trots de oroväckande hälsoproblem som jag hade lidit av hela året.
Men bara någon vecka efter den lyckligaste dagen i mitt liv kom beskedet som man aldrig vill höra och mitt liv tog en dramatisk vändning: ”Du har en hjärntumör”. Detta var extra oroväckande för mig eftersom jag bara två år tidigare hade besegrat elakartad bröstcancer. Jag minns att jag då skämtsamt tänkte att ”det är iallafall inte en hjärntumör, bröstet kan man ju ta bort, men inte hjärnan”. Vad är oddsen 2 år senare.
Tumören växte på ett mycket svåråtkomligt ställe och hade redan sabbat en del av nerverna i hjärnan, vilket förklarade mina pågående hälsoproblem. Den mätte ca 3,5cm och satt både intrakraniellt (mot lillhjärnan och hjärnstammen) och extrakraniellt. Tumören hade alltså redan hunnit förlama delar på min högra sida av min kropp (axel CN XI, svalg CN X och stämband CN IX).
Jag hade lyckats tjata till mig en mammografi (min årliga var planerad en månad senare så de ville egentligen inte ens ta in mig, trots omständigheterna, otroligt). Ni kan ju bara tänka er vad som går genom mitt huvud när de under mammografin säger att de dessvärre har hittat något misstänkt i höger bröst och måste ta en biopsi (vävnadsprov) och skicka in på kontroll. Självklart gjorde jag kopplingen höger bröst, höger hjärna = cancer som spridit sig. Tre veckor tog det att få svar (och här kan ni ju tänka er att jag redan planerat min egen begravning under dessa mardrömsveckor).
Men efter veckor av ovisshet, strax innan Midsommar om jag minns rätt, kom första lättnaden, den misstänka bröstcancern var ingenting elakartat och även hjärntumören verkade vara godartad, även om den satt väldigt illa till och tryckte på flera kranialnerver. Sommaren blev fylld av väntan, inställda läkarkonferenser, vårdpersonalens semestertider och besked som ändrades fram och tillbaka. I perioder trodde läkarna att ingenting gick att göra, andra dagar att operation kanske var möjlig. Jag blir fullständigt tokig på att läkarna tar semester utan att det finns någon vikarie. Det verkade som att alla Neurokirurger tog semester samtidigt. News Flash: Min hjärntumör tog verkligen inte semester. Under tiden växte och frodades den samtidigt som min hälsa blev allt sämre. TÄNK OM de hade opererat redan i juni, då kanske, kanske jag hade fått behålla vissa av skadorna som tumörens framfart tog med sig.
Efter många samtal, i stort sett dagligen från vår sida, fick vi i juli äntligen ett positivt besked: de ville försöka operera. I augusti fick jag operationsdatum och ingreppet genomfördes en vecka senare, 13 augusti. Trots riskerna det innebär med en hjärnoperation var jag lättad att det äntligen var dags att göra något åt detta. Operationen gick ungefär som förväntat, halva tumören lyckades tas bort. Den andra delen av tumören, som sitter i nerverna, gick inte att operera utan att orsaka större skador, vilket har lett till bestående problem med stämband, svalg och axel. Dessutom förstördes ytterligare nerver under operationen; balansnerven och hörselnerven (CN VIII) så nu är jag dessutom döv och har tinnitus på höger öra. Efter ett par veckor fick vi besked från biopsin som bekräftade det läkaren redan sagt, det är ett Schwannom Grad 1 (Godartad, långsamväxande hjärntumör). Vilken lättnad. Ett Schwannow växer ungefär 1mm per år, så nu kunde jag bara fokusera på återhämtning från operationen och invänta läkarnas besked om det går att stråla på den delen av tumören som är kvar.
Trots det kände jag stark tacksamhet över att jag får leva vidare, och jag satte som mål att vara “fit for fight” till jobbet igen i januari, med kommande strålning och rehabilitering framför mig under hösten. Tänk så fel jag hade.
Lämna ett svar