V. 51 – Dags att plinga i klockan

Vecka 7 och etapp 2 avklarad. När jag skriver detta har jag endast en enda strålning kvar, imorgon fredag, ofattbart. Min fina avpricknings-kalender jag fick av barnen är snart helt full och trisslotten ska skrapas. Visst är jag väl värd en fet vinst nu?

Denna vecka har varit tuff. Det är konstigt, det är som att när man ser mållinjen så känns det som att jag orkar hit men inte längre. Men det är klart, hade det varit en vecka till hade man ju klarat det. Min kusin Elin påminde mig om att det var exakt samma sak när jag strålades för bröstcancern, att jag tyckte det var jobbigast sista veckan. Men nu är det bara att bita ihop sista gången imorgon. Underbara Bella kommer upp till Uppsala för att heja på mig och fira med mig efter, så fint. Målbilden varje dag har varit att äntligen få plinga i klockan som innebär att strålningen definitivt är avklarad, gissa om tårarna kommer spruta.

Vad händer nu då? Ja det kan man ju fråga sig. Strålningen kan fortsätta verka upp till 3 månader efter, så även om MR den 20/1 (som jag fick ett datum till efter mycket tjat), visar att tumören fortsätter växa så kan alltså strålningen ändå ha hjälpt, men att det visar sig först i mars. Som ni vet är ju tålamod inte min bästa gren, men what to do?

Så nu blir det en lång väntan igen. ”Lev som vanligt” säger läkarna. Lättare sagt än gjort. Men fokus får bli på mina operationer (axel och stämband) samt att försöka förlika mig med de symptom som tumören har orsakat, som inte kommer att bli bättre, även om tumören slutar växa. Alltså att jag har svårt att svälja pga. förlamat svalg och därmed svårt att äta bland folk, hjärntrötthet/förvirring och kramperna i ansiktet. Jag måste våga börja umgås bland folk igen, för detta är ju det nya normala för mig nu. Jag behöver också få hjälp med min andning och hosta som spökar, som ingen har hittat anledningen till. Drömmen vore ju att få komma i gång med träningen igen.

Nu ser jag framemot en lugn jul och nyår som spenderas hemma med barn och hundar. Vi ska faktiskt unna oss ett par timmar på Yasuragi på Nyår, då jag också tänkte inkassera presenten jag fick från jobbet för ett tag sedan, massage. Det kan jag vara värd nu.

Så ett par veckor tänker jag njuta av att slippa sjukhus innan det är dags för nästa operation. Oj vad man uppskattar sitt hem när man tvingas bort så här pass länge. Saknar precis allt men mest av allt mina fina barn, nu blir det hem och tanka kärlek.

Tack för alla fina hälsningar här på bloggen och sms. Det betyder mer än ni tror.

Ta hand om er och ha en fin jul allihop.